Soft Cells “Tainted Love” är en av de låtar som så fullständigt har tagits över av sin coverversion att många inte ens tänker på den som en cover. Men historien börjar nästan två decennier tidigare, i en helt annan musikalisk värld.
Det som gör låten så intressant är inte bara att den blev större andra gången. Det är hur Soft Cell förvandlade materialet genom att ta bort nästan allt som präglade originalet.
Låten skrevs av Ed Cobb och spelades in av den amerikanska sångerskan Gloria Jones 1964. Hennes version var en energisk soulinspelning med drivande rytm och ett uttryck som låg nära tidens amerikanska dansmusik.
Utgivningen blev ingen hit. Först senare fick inspelningen ett nytt liv på den brittiska northern soul-scenen, där sällsynta amerikanska singlar kunde bli eftertraktade dansgolvsfavoriter långt efter att de hade glömts bort i hemlandet.
När den brittiska duon Soft Cell spelade in låten 1981 behöll de melodin och den känslomässiga kärnan, men byggde om ljudbilden från grunden. Soularrangemangets organiska energi ersattes av en sparsmakad trummaskin, syntar och Dave Balls distinkta elektroniska puls.
Marc Almonds sång gjorde också något annat med texten. I stället för att låta som en kraftfull uppgörelse blev den mer sårbar, klaustrofobisk och nattlig. Det passade perfekt med den avskalade produktionen, där varje ljud fick mycket utrymme.
Det avgörande var att Soft Cell inte försökte återskapa det som redan fungerade i originalet. De använde i stället den nya elektroniska tekniken för att hitta en annan känsla i samma låt. Det är ett bra exempel på hur en cover kan fungera som en tolkning och inte bara som en ny inspelning.
Resultatet nådde förstaplatsen på den brittiska singellistan och stannade där i två veckor. I USA fick låten en ovanligt lång resa på Billboard Hot 100 och nådde till slut åttondeplatsen.
“Tainted Love” kom i ett skede när syntar och trummaskiner höll på att flytta från experimentell musik och klubbkultur in i den breda popmusiken. Låten visade att en elektronisk produktion kunde vara både minimalistisk, mörk och omedelbart medryckande.
Det är därför Soft Cells version fortfarande känns som mer än en lyckad cover. Den gav en bortglömd soullåt ett nytt liv, men hjälpte också till att definiera hur 80-talets synthpop kunde låta.
/Robert SahlbergHead of Music Curation, MusicPartner
Bild: AI-genererad av MusicPartner utifrån blogginläggets innehåll.